Denna pedagogiska träff hade temat Bedömning och betygssättning i praktiken. Vi utgick från två artiklar från nättidningen Skolvärlden: ”Lärare misstolkar betygsskalan – mäter allt” och ”Skolverket: En missuppfattning som florerar – elever drabbas”. Dessutom hade vi sett på en filmad intervju med Per Måhl på temat bedömning och styrdokument.
Först diskuterade vi om den bland lärare förekommande missuppfattningen att varenda liten uppgift under en kurs ska mätas och betygsättas och att det man gör i början av kursen skulle vara lika tungt vägande som det som görs senare.
Vi kände inte igen oss i denna missuppfattning och konstaterade att det är helt fel att bedöma eleverna på detta sätt. Eleverna måste få chansen genom formativ bedömning att visa vad de kan. Under kursens gång kan eleven visa att den har utvecklat sitt kunnande. Har de redan alla kunskaper så är de inte i behov av att gå kursen. Då räcker det med validering.
Sedan diskuterade vi hur vi praktiskt ska kunna tillmötesgå kravet att eleven bör få möjlighet att visa sina kunskaper mer än en gång för varje kunskapsmål och hur vi uppnår detta när vi på vuxenutbildningen har så koncentrerade kurser.
En svårighet är att flera av våra elever behöver stöttning för att nå alla målen i en kurs. Detta tar mycket tid och därmed blir det mycket svårare att få in flera moment med bedömning av ett visst centralt innehåll. Diskussionen om tvåterminskurser kom också upp igen. I en annan kommun har man försökt möta detta behov genom att lägga kurserna under två terminer istället för en. Hur som helst skulle vi vara hjälpta av individuella studieplaner med löpande information om elevens behov av stöd.
Vi diskuterade sedan om relationen mellan centralt innehåll och kunskapskrav och om det i de olika kurserna finns centralt innehåll som inte återfinns i kunskapskraven. Det är en frihet för läraren att kunna välja ur det centrala innehållet och hur man kopplar det till kunskapskraven och det är en förutsättning för att kunna anpassa kursen till olika elever. I svenska finns till exempel användningen av IT som ett centralt innehåll men inte som ett kunskapskrav. Det står även att litteraturen ska vara “en källa till självinsikt”. Detta finns heller inte med i kunskapskraven för svenska.
Slutligen pratade vi om användandet av allmänna kunskapsmatriser och mer specifika bedömningsmatriser till enskilda uppgifter. Vissa av oss har utvecklat olika typer av matriser i våra respektive kurser. Det är tydligt med matriser och de visar vad som förväntas och krävs både inför en uppgift och i bedömningen och responsen efteråt. Att framställa matriser på ett bra sätt kräver samarbete ämneskolleger emellan. Vinsten med det är inte bara själva matrisen utan också det kollegiala lärandet då man diskuterar många viktiga aspekter såsom mål, uppgiftskonstruktion och examinationsformer. Det är även viktigt att matriserna är bearbetade så att eleverna förstår dem och kan använda dem som praktiska redskap i sin inlärning.
Först diskuterade vi om den bland lärare förekommande missuppfattningen att varenda liten uppgift under en kurs ska mätas och betygsättas och att det man gör i början av kursen skulle vara lika tungt vägande som det som görs senare.
Vi kände inte igen oss i denna missuppfattning och konstaterade att det är helt fel att bedöma eleverna på detta sätt. Eleverna måste få chansen genom formativ bedömning att visa vad de kan. Under kursens gång kan eleven visa att den har utvecklat sitt kunnande. Har de redan alla kunskaper så är de inte i behov av att gå kursen. Då räcker det med validering.
Sedan diskuterade vi hur vi praktiskt ska kunna tillmötesgå kravet att eleven bör få möjlighet att visa sina kunskaper mer än en gång för varje kunskapsmål och hur vi uppnår detta när vi på vuxenutbildningen har så koncentrerade kurser.
En svårighet är att flera av våra elever behöver stöttning för att nå alla målen i en kurs. Detta tar mycket tid och därmed blir det mycket svårare att få in flera moment med bedömning av ett visst centralt innehåll. Diskussionen om tvåterminskurser kom också upp igen. I en annan kommun har man försökt möta detta behov genom att lägga kurserna under två terminer istället för en. Hur som helst skulle vi vara hjälpta av individuella studieplaner med löpande information om elevens behov av stöd.
Vi diskuterade sedan om relationen mellan centralt innehåll och kunskapskrav och om det i de olika kurserna finns centralt innehåll som inte återfinns i kunskapskraven. Det är en frihet för läraren att kunna välja ur det centrala innehållet och hur man kopplar det till kunskapskraven och det är en förutsättning för att kunna anpassa kursen till olika elever. I svenska finns till exempel användningen av IT som ett centralt innehåll men inte som ett kunskapskrav. Det står även att litteraturen ska vara “en källa till självinsikt”. Detta finns heller inte med i kunskapskraven för svenska.
Slutligen pratade vi om användandet av allmänna kunskapsmatriser och mer specifika bedömningsmatriser till enskilda uppgifter. Vissa av oss har utvecklat olika typer av matriser i våra respektive kurser. Det är tydligt med matriser och de visar vad som förväntas och krävs både inför en uppgift och i bedömningen och responsen efteråt. Att framställa matriser på ett bra sätt kräver samarbete ämneskolleger emellan. Vinsten med det är inte bara själva matrisen utan också det kollegiala lärandet då man diskuterar många viktiga aspekter såsom mål, uppgiftskonstruktion och examinationsformer. Det är även viktigt att matriserna är bearbetade så att eleverna förstår dem och kan använda dem som praktiska redskap i sin inlärning.
Anders och Joakim
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar